Jag talar tydligen lågt. Efter två inspelningar – radio respektive TV – har jag förstått det. Det görs sånt där mikrofontest, och båda gångerna får jag den förvånade frågan: Va, pratar du så lågt?
Ja, de måste ställa in extra hög volym på min mikrofon. Annars hörs jag inte.
Det är antagligen en kvarleva. Från barndomen. Jag var ju den typiska ADHD-flickan: den som helst satt längst ner i klassrummet och varken syntes eller hördes. Jo, fnissade gjorde jag ofta, särskilt under fluorsköljet, och såna där stunder när det skulle vara knäpptyst i klassen. Då brast jag ut i nåt hejdlöst och kunde inte sluta. Och jag var inte snällare än att jag lockade med min bästa kompis i fördärvet. Det bästa sättet var att nypa henne i midjan, särskilt, som sagt, under fluorsköljet, det blev extra kul resultat då. Oräkneliga gånger har jag stått med pappershanddukar och tårögd och hickande av skratt torkat upp fluor från bänken. En bråkdels mugg vätska blir en hel översvämning när det hamnar på en skolbänk. Fråga mig, jag vet.
De andra kallade oss Hihi och Haha. Jag var Hihi. Och de var väldigt trötta på oss. Vi förstörde ofta lektioner genom att inte kunna sluta fnissa. Vi fnissade alltid. Ja, det känns som om jag har fnissat mig genom hela skoltiden. Trots att jag var så tyst och snäll. Den sista gången jag minns att vi blev utkörda var så sent som på gymnasiet. När man skulle vara vuxen och mogen, nästan i alla fall. Det var under en tyskalektion, vi kunde helt enkelt inte sluta, vi, Hihi och Haha. Det var nåt magiskt med det där skrattandet, det punkterade varje allvarlig stämning, det slog hål på allt som var vuxet och ordentligt och inom ramarna. Det var en lina att hålla sig i när allt annat i ens skalle blev sprängfyllt och sömnigt och alltför mycket. Då var det en befrielse att kasta sig ut i ett högljutt och förbjudet skratt.
Jag hade en mamma som pratade väldigt högt. Och mycket. Hon kunde ha en svada där det inte fanns rum för en enda paus. När min mamma hade nån väninna hemma var det ett sånt kackel att man fick ont i öronen. Att försöka säga nåt då gick inte. Man kunde inte ta sig igenom muren av ord. Därför lät jag bli. Jag hördes ändå inte. Och framför allt hörde jag inte min egen röst om jag försökte.
Fortfarande är det likadant. Jag hör inte min egen röst, om det inte råkar vara knäpptyst förstås. Men om det är minsta ljud runt omkring vet jag knappt vad jag säger för jag kan inte urskilja min egen röst bland alla omgivande ljud. Värst är det när det pratas omkring mig, högt och i munnen på varandra. Då blir jag tyst. Snäll och tyst adhd-flicka som sitter längst ner i klassrummet och tuggar tuggummi och biter på naglarna. Tyvärr gäller detta också när jag måste ryta till på sonen, och kanske på hunden. Det blir platt fall och ingen lyssnar. Kan du inte ryta högre än så? Det har jag hört både från dagispersonal och på hundkurser. Men nej, jag kan faktiskt inte. Och det beror inte på nåt stämbandsfel utan på mitt huvud. Jag orkar inte med buller, ens från mig själv.
Jag tror det är därför jag pratar så lågt. För att det är det enda sättet för mig att uppfatta min egen röst. Talar jag med hög stämma förlorar jag mig på nåt sätt i mina egna ord och de svämmar över i mina egna öron. Märkligt, kan man tycka, för man borde väl kunna hålla reda på vad man själv säger. Men det funkar inte så. Jag och ljud är två motsatser. Jag måste ha ett ljud i taget för att kunna uppfatta dem, och jag måste ha låga ljud för att de inte ska stiga över sina bräddar.
Så som fluoret en gång i tiden gjorde på den gröna skolbänken.
