Att ha ADHD är som att leva i en Astrid Lindgrenbok. Andra människor tror inte att det kan vara så här på riktigt. Själv var min barndom nångon slags röra av Emil, Pippi, Madicken och Kajsa Kavat. Som vuxen känner jag mig mest besläktad med Melker som kämpade på som ensamstående förälder och som var älskad av sina barn men där samhället inte riktigt förstod hur han löste sina problem eller sitt livspussel.
I Pippi, Emil, Madicken och Kajsa Kavat så finns det  vuxna som trots barnens upprepade bus alltid älskar och finns till hands. Inte alla vuxna men det viktigaste är att det finns någon. Och så är det för barn med ADHD i verkligheten också. Men vad vore Pippi utan Tommy och Annikas mamma som skärckslagen lät sina väluppfostrade telningar gå hem till Pippi och till slut också följa henne ut på Söderhavet. Madicken hade Alva och Kajsa Kavat mormor. Emil hade som tur var en underbar mamma som aldrig slutade tro att det skulle bli något stort av hennes pojke.
Farbror Melker är lika hjälplös när han ska peta i skorstenen eller bygga vatten ledning som någonsin en ADHDkvinna som ska försöka ta han om både jobb och familj.
I måndagens TV-program säger jag att min pappa var som Emils pappa som jagade ut mig i snickarboden för jämnan. Hos oss var det en trappa där man fick sitta och skämmas. Jag minns aldrig att han la hand på mig men jag kan fortfarande höra hans väsande och rytande när jag gjort något som jag sen förstod att han inte gillade.
Mamma var mer som Tommy och Annikas mamma - lite skräckslaget förtjust i vad hennes kaxiga dotter, som aldrig gav sig och ständigt tjatade emot, hittade på. Hon lärde mig allt ifrån att läsa till att spela piano och gitarr. Inte när det stod i böckerna att barn kunde lära sig sånt utan när jag tyckte det var roligt. Min mamma lärde mig inte laga mat och städa ( jo jag var tvungen att städa mitt rum men jag fattade inte hur man gör förrän jag var över 30). Istället sa hon "Gå och gör något viktigt läs en bok eller spela piano". Det var ett utslag av feminism men också vad hon själv älskade att göra men inte hittade tiden till.

Att ha ADHD som vuxen kvinna är:

• Att ständigt känna att man inte räcker till och inte vet hur man ska lösa problemen man satt sig i. 
• Att inte kunna sortera sig ur den där högen med ren tvätt? Och därför tvättar den igen för att i a f kunna sortera den efter färg.
• Att leta i 10 olika lådor med viktiga papper, i bästa fall en för varje år men med helt olika grader på viktiga.
• Att ha en massa högskolepoäng men inte få ihop pappret och skicka in som gör det till en Examen
• Att inte bara glömma att man ska till doktorn på onsdag utan faktisk inte ha en aning en om att det är onsdag.

Själv tycker jag att Astrid Lindgren är den bästa terapeut en ADHDmänniska kan ha. Ni föräldrar - lär av de vuxna kring Pippi. Och ni vuxna - var mer som Melker och lär er salta efter behag och att varje dag är ett liv.
Om ni vill ha hjälp på traven att tänka runt livet ur Pippis vinkel läs:
 "Pippi och Sokrates, Filosofiska vandringar i Astrid Lindgrens värld". Skriven av två norrmän Jörgen Gate och Öystein Sjaastad ISBN 91-27-08959-2

PS Varför inte köpa två ex och ge ett till din terapeut om du är lycklig nog att ha en sån. DS