Mörkt ute och mörkt inne. Mörkt i sinne. Jag tänder alla lampor redan på förmiddagen ibland, blir så trött och nedslagen av mörkret. I vårat hus, i vardagsrummet framförallt, är det  nästan lika mörkt dag som natt. Det är mycket ljusare utanför dörren faktiskt. Svårt är det att ta sig i kragen och hinna med en liten promenad innan mörkret faller på riktigt ute också.
Dessutom har jag svårt med mörkerkörning. Inte på små ödsliga vägar där jag får använda helljus, och om det inte snöar. Men jag tycker det är jobbigt att bli bländad av mötande trafik, samtidigt som jag också ser väldigt dåligt utan mina helljus. 

Häromdagen var jag på minnesträning hos terapeuten på neuropsykologiska mottagningen i Västerås. Något som jag planerar att återkomma till på den här sidan. Efteråt skulle jag besöka Ikea på orten, eftersom det är vårat närmaste Ikea och man måste passa på. Naturligtvis sprang timmarna iväg och inte blev det bättre av att jag på väg till Ikea körde förbi avfarten dit och fick sätta upp nästan 4 mil extra på felkörningskontot innan jag kom rätt. 
Sedan på hemvägen från Ikea hade det naturligtvis blivit mörkt och jag kände därför inte igen mig efter ett tag, och visste inte om jag passerat avfarten mot Salbohed och kanske var på väg till Gävle istället. Det visade sig dock att jag var på rätt väg efter ytterligare några mil och jag kunde jag pusta ut i en välkomnande igenkänningskänsla. 

Det har bildats en lokal Attention-avdelning i Sala. Det ska bli spännande att vara med och försöka utveckla den till något bra.
 Häromkvällen åkte jag de 3 milen mellan min bostad och ABF-lokalen i Sala där jag skulle delta i en cafékväll som Attentions anordnat. Vi skulle bl.a prata lite om hur man kunde lägga upp verksamheten i föreningen. Jag såg fram emot det, äntligen skulle jag få chans att träffa sådana som jag. 
Redan från början gick allt på tok. Motorvärmaren som jag satt igång (eller hade jag inte det?) fungerade inte, så det var iskallt i bilen. Årets första snöflingor singlade kraftfullt mot vindrutan och i kombination med mörkret hade jag svårt att se vägen framför mig. Ännu värre blev det när jag kom ut på stora länsvägen, där blev jag oerhört distraherad av alla nymodiga, nymålade småtecken överallt och lysande vägpinnar och reflekterande skyltar. Mina perceptionssvårigheter visste inte till sig av förvirring där jag körde omkring i mörkret i en värld av vita streck och prickar både på marken och i luften. Det kändes som om jag vore med i någon konstig sience fiction. Jag visste inte var jag skulle fästa blicken och blev väldigt uppstressad. Väl framme efter de tre milen är jag därför helt slut.
Trots att klockan är sex då jag parkerar i närheten av lokalen jag ska till och träffen som börjar då, slår ADHD-djävulen till och viskar i mitt öra att jag borde se om garnbutiken jag så länge tänkt besöka men inte haft vägarna förbi, är öppen. Detta trots att klockan som sagt är sex och jag borde lärt mig att butikerna i Sala stänger sex och inte tidigast halv sju eller sju som i Stockholm. Jag ber honom hålla tyst (för naturligtvis är det en han) men utan resultat, så jag lockas, naiv som jag är att traska förbi ABF-lokalen. Inte en människa är ute, nåja, någon enstaka kanske, men det känns som om det vore mitt i natten och jag har ju läst om alla rån och överfall i Salla Allehanda så det känns lite ödsligt. Ja det känns nästan som i en dålig film igen, fast inte sience fiction den här gången. Snön som fortfarande faller har övergått till något mer regnliknande och gör mig allt mer blöt och övertygad om att jag inte borde gett mig in i det hela. 
Till saken hör också den att jag har världens uslaste lokalsinne och har fortfarande inte riktigt lärt mig att hitta i den lilla charmiga stadskärnan Sala ens i dagsljus eftersom jag inte är där så ofta. Så naturligtvis hittar jag inte till garnaffären i mörkret, vad jag nu skulle där att göra efter klockan sex på kvällen. Och vad ännu värre är; jag tar en annan väg tillbaka och vet så småningom varken var jag ställt min bil eller var Attentionträffen ska vara.  Jag frågar en av de där få människorna jag träffar om vägen till ABF men denne känner inte till det.
Klockan går, snön faller. Jag blir inte bara blöt utan som alltid i liknande situationer uppstår plötsligt ett akut behov av en toalett. Ilskan mot mig själv och mina dumma infall utbyts snart av lätt panik och jag känner för att bara ställa mig rakt ut och skrika. Alternativt ringa hem och beklaga mig. Men vad skulle jag säga, "jag hittar inte bilen"? Där går gränsen till och med för mig om vad jag brukar utsätta  min stackars härdade make för. Varför skulle jag hitta den för, skulle jag inte på möte?
Nåväl. Så småningom kände jag igen mig och kom rätt,  även om jag först kände mig som någonting som katten släpat in. Blöt, uppstressad, eländig och smått förvirrad.  
Men efter välkomnande, lite kaffe och trevligt småprat började stresshormonerna lugna ner sig en aning. Och på hemvägen hade även snöfallet lugnat sig fast de aggressiva prickarna på asfalten var kvar. Tacka vet jag de gamla hederliga strecken.  

Ja, mörkret är som sagt jobbigt på fler sätt än ett. Man kan gå vilse i både den yttre och den inre varianten. 
En del av oss söker sol och värme på andra ställen. Det är klokt gjort. Vi andra får se fram emot en snö som förmår täcka både naturen runt omkring oss och våra sinnen så det blir ljust och glatt. Tills solen kommer igen. Och ljuset. Tills dess får vi försöka famla oss fram så gott vi kan. Med hjälp av varandra.   

PS.
Finns där några bland er som läser detta och bor i Sala eller dess omnejd är ni hjärtligt välkomna att höra av er och delta i Attentions lokala aktiviteter. Gå in på hemsidan (som fortfarande är under uppbyggnad) för närmare information. http://www.attention-sala.se/index.html