En del är bra på att prata och en del är bra på att skriva. Somliga är bra på båda delarna, lyckans ostar. De kan komma rätt långt här i livet. Bli politiker till exempel. Fast då räcker det nog med att kunna prata, man kan alltid ju anställa en spökskrivare. Och att prata behöver ju heller inte innebära  så särskilt mycket i det nämnda fallet heller. Det är ju aldrig bindande nu för tiden vad en politiker hasplar ur sig eller hur?  Och när det kommer till kritan behöver politikern ju inte ens veta vad han/hon talar om. Så på den punkten skulle väl en annan passa in emellanåt när de värsta hjärnsläppen kommer.   
Det är värre med en spöktalare. Värre än en spökskrivare alltså om någon liksom jag har tappat tråden. Om man inte lyckas hitta en buktalare. Är det kanske någon som känner en dylik? Med stor vänlig famn, stort hjärta och en kraftig röst. En som säger de rätta sakerna på de rätta ställena och inte fem timmar senare eller nästa dag.
Jag skulle nog ändå inte ha råd. En smal yrkesgrupp som den (buktalrskrået) vet nog om att ta betalt. Kanske skulle det kunna vara en karriär för egen del i arbetslöshetens tider med a-kassedagar som snart är slut? Det skulle inte heller fungera. Jag hör ju dessvärre till de där som inte är så bra på att tala. Heller.
Fast ibland flyter det på onödigt bra. Som de gångerna man verkligen träffar någon (helst en åt gången eller ett par stycken på sin höjd) som man verkligen har viktiga saker gemensamt med. Om personkemin dessutom stämmer måste jag tillägga, för den går inte att förbise. Då kan munnen gå i ett och den andra knappt få en syl i vädret. Speciellt inte om man hela tiden känner igen sig i den andres upplevelser för då behöver den andra inte ens  slutföra meningarna, jag hjälper sååå gärna till. 
På något sätt inbillar jag mig att jag gör den andre en tjänst genom att bespara denne en massa energi på ord. Jag kan också tänka att den människan måste känna sig lika lycklig som jag själv över att hitta en tvillingsjäl som tänker samma meningar som henne/honom.
Men som regel kommer jag ofta till korta när det gäller talets gåva i sociala sammanhang.

Tacka vet jag att umgås i etern. Inte i telefonen, nej gubevars, där är det ännu svårare eftersom man varken ser varandras minspel eller kroppsspråk och därför måste vara ännu rappare i munnen än i verkligheten. Dessutom blir jag otroligt rastlös av att prata i telefonen, artighetsfraser, eller långa samtal så man blir alldeles brännhet eller till och med svettig i örat.
Försiktigt, försiktigt, utan att avslöja sig, försöker man syssla med annat under tiden för att inte känna sig så himla ineffektiv.
Nej, vad jag pratar om är internet. Vad vore livet utan datorn och nätverkandet. Tråkigt, trist och innehållslöst precis som för Askungen med balen. Här kan jag sitta och prata med människor jag väljer själv att umgås med. Allt ut ifrån gemensamma intressen alternativt bara för att de är så förbaskat trevliga. I optimala fall båda delarna. Vissa känner jag i det riktiga livet. Dem kan jag umgås med på facebook till exempel, utan en massa förspel, artighetsfrågor angående hälsa och så vidare, utan att ändå inte alltid orka med att vänta på  svaret.  Jag får reda på vad de gör och vad de håller hus och om de har några roliga foton eller tankar att dela med sig.
Jag kan också hålla kontakt eller återuppta kontakten med gamla vänner.  Jag kan även träffa nya vänner som jag diskuterar vilken sorts tin whistle som är bäst med och jag kan prata adhd-problematik med någon annan. Vissa bestämmer man sig för att även träffa i verkligheten och det kan visa sig vara riktigt trevligt det också.
Jag menar absolut inte att nätvännerna ska ersätta vänner i det verkliga livet, men det är ett väldigt trevligt komplement.  För oss som inte är så bra på att prata och slänga käft och alltid säga de rätta sakerna.  Och för oss som  måste tänka efter i lugn och ro för att komma i håg eller uppfatta vad det hela handlar om och för oss som har problem med att fokusera i diskussionerna.
För oss är det bra med internet och alla intresseforum där. För att inte tala om facebook.

Jag är glad att jag inte är dyslektiker iallafall som många av mina ADHD-olycksbröder och systrar är. Man måste få vara bra på något. Men min man däremot är dyslektiker. Så vi hjälps åt. För han är nämligen en riktiga agitator, han skulle utan någon större ansträngning kunna bli om inte politiker så åtminstone försäljare. Av dammsugare eller nylonstrumpor eller vad som helst. För han har en väldig svada när han sätter den sidan till. Dessutom har han en väldigt trevlig telefonröst, så han får alltid våra gemensamma telefonsamtal på sin lott, som Telia och banken och dylikt. Medan jag skriver ihop hans jobbansökningar (innan han blev pensionär), brev, mail ibland och annat smått och gott som han tycker känns knöligt. På så vis kompletterar vi varandra.  
Man kan inte vara bra på allt som sagt. Men man kan hjälpas åt. Ta vara på varandras resurser. Och hitta varandras tvillingsjälar. I levande livet. Och på dataskärmen.