Jag har röjt ur min mammas lägenhet, där hon och min pappa flyttade in 1953. I bokhyllan hittade jag gamla fotoalbum, och på vinden en säck med mina gamla teckningar. Det var konstigt att se allt det där, särskilit teckningarna som jag på nåt sätt minns, fast jag helt har glömt dem.
När man röjer upp såhär efter nån, framkommer det också andra bilder än dem man bär på. Hos mig finns bilden av min mamma som en nervös och stirrig hemmafru-mamma som avskydde att laga mat men gjorde det ändå, och min pappa som ordningssamme kontors-pappan som alltid var på jobbet. Och vi var familjen som var en familj, även om det gnagde i bakhuvudet på lugna blyga flickan (ja, min mamma hävdade med bestämdhet att det var sån jag var, trots att jag ständigt fick skäll för att jag var lat och slarvig!) att det var nåt med oss som var väldigt annorlunda mot andra familjer.
Vad var det som var annorlunda?
Jag ser i min pappas fotoalbum en pianist som for runt i Sverige och for runt i Europa. Det liknar inte alls min pappa Stadskamrer med åtta till fem-portföljen.
Onekligen frågar man sig varifrån man fått sina bokstäver, och hur man blivit som man är. Om man nu vuxit upp i normala familjen och haft en hemmafru-mamma och en kontors-pappa.... Eller var det på nåt annat sätt?
Mina föräldrar på restaurang i Österrike. Min pappa flackade omkring med dåtidens dansband. Min mamma följde med och dansade. Att dansa var hennes liv.
Min pappa älskade att dirigera. Här dirigerar han orkestern på den österrikiska resaturangen. Jag var ännu inte född.
Och så kommer jag. Fria paret, dansdockan och musikern, blir plötsligt en familj. Jag tror egentligen inte de tyckte det var särskilt kul. Likväl fortsatte de resa. De drog med tumsugande dottern (jag) på tåg genom Europa. Jag var nog den mest beresta i min klass. Det var så på den tiden, man reste inte lika mycket som nu. Jag minns inte om det var roligt, men jag minns också att jag kände mig annorlunda, för medan andra barn reste på charter till solen flackade vi runt på 3:e klassens träsäten till Tyskland, Frankrike och Italien. Andra ungar kom hem solbrända medan jag kom hem lika blek som jag for efter att ha gått omkring i Paris. Men visst, det var nog spännande, men som sagt, man kände sig utanför eftersom ingen annan mer än vi gjorde så här. I alla fall inte på 60-talet i llila småstaden.
Just den här bilden, tagen på samma restaurang som på första bilden, har en tagg i sig. Jag är orolig och ledsen. Jag vet att min pappa ska delta i en dirigent-tävling. Jag kommer aldrig få se honom igen. Jag försöker få honom att låta bli. Men inget kan stoppa honom. Min pappa går upp på scenen, precis som han tydligen gjorde då innan jag var född, och jag börjar vrålskrika och väsnas så de måste bära ut mig. De bär ut mig till köket, och där står min mamma med mig och fnittrar och rodnar och skäms, och kökspersonalen försöker trösta den jobbiga ungen med att hennes pappa har vunnit tävlingen, på tyska, och min mamma överästter glatt, Pappa har vunnit, och jag gallskriker ännu mer. För jag vet att han försvinner nu, han kommer stanna i främmande landet för alltid. Till saken hör att jag ännu tror att han faktsikt hade velat göra precis det, stanna och dricka öl och leva orkesterliv, istället för att försöka vara duktig familjeförsörjare. Kanske kunde mina ADHD-antenner uppfatta det, och kanske var det därför jag skrek så.
Ja, det var ett väldigt flackande. Nice, Paris.
Men ibland såg vi ju riktigt lyckliga ut. Även min mamma, om hon slapp laga mat och leva alltför mycket hemmafru-liv, kunde se glad ut:
Men dottern, hon var som hon var: smidig och graciös?????
Ja, nog hade man sina bokstäver. Andra ungar klängde vigt i klätterställningen. När jag nån gång alls lyckades ta mig upp i den var det dags för fotografering, en sån unik sak måste ju förevigas! Kunde jag fått jobb som akrobat på cirkus, tro?
Och sen till de där teckningarna. Jag var ett snällt och tyst barn, sa min mor. Men en fin flicka på 6 år ritar prinsessor, inte såna här teckningar, väl?
