Det är mycket nu. Min ADHD gör sig påmind mer än vanligt dessa veckor. I huvudet flaxar tankarna runt likt svärmande flygmyror och fokuseringen lyser likt solen en dag som denna med sin frånvaro. Varav denna oreda i huvudet kan man fråga sig?
Jag tror att det är detta förbaskade EU-val som splittrar mina tankar och förpestar tillvaron så att jag inte får någon ro i kroppen. Rastlöst springer jag omkring mellan hobbyrummet och datorn och matbestyr m.m. i köksregionerna. En sväng upp på vinden efter sommarkläderna som mäste tvättas bort vindslukten ur. In i tvättstugan. Tillbaks till datorn. Borde skriva blogg också. Fixar med hemsidan istället. Läser lite om EU. Javisst ja, det var ju i hobbyrummet jag skulle vara i dag. Måste ju jobba på, ska stå på marknad på söndag och är långt ifrån klar. När jag befinner mig i hobbyrummet som egentligen borde heta terapirummet, upptar den mjuka ullen och tovningen all min koncentration säkert minst lika bra som concertan förväntades göra. Befinner jag mig väl där är det näst intill omöjligt att komma därifrån. Men det kan vara lika svårt att ta sig dit.
Som nu. Det är så mycket annat att engagera sig också. Vi diskuterar i det oändliga, maken och jag om EU-röstningen. Och jag får ångest. Borde rösta. Vill inte. Ole Dole Doff. App lapp sa att du slapp.
Vi har ju sagt vårt en gång för alla. Varför skulle vi ändra oss bara för att alla andra inte fattade någonting alls? Precis som om man vore emot legal prostitution men så blev det legaliserat, skulle det då plötsligt vara moraliskt rätt att gå till en prostituerad om man nu ville det, eftersom de ändå fanns och var accepterade rent formellt?
Jag skulle snarare känna mig själv som en prostituerad om jag lägger min röst i EU-valet. Att sälja sin själ, det är så det känns.
Eller tänk dig tanken att du ska ut på havet och åka båt. Båten heter Estonia. Man berättar för dig att båten kommer att sjunka och gå till botten. Men du är osolidarisk om du väljer att inte medverka på resan för även om båten sjunker så är det omoraliskt att stå utanför. Man kan ju alltid hjälpa till att ösa vatten eller plåstra om skadade elelr trösta gråtande barn det sista man gör så har man gjort nån nytta. En droppe i havet så att säga. För då har man ju åtminstone inte skolkat från sitt ansvar som en sann demokrat.
Men jag vägrade vara med på resan när EU-båten skulle sjösättas. Eller rättare sagt när vi blev erbjudna att delta på resan. Mina pengar räckte inte till biljetten. Framförallt så vände jag mig emot hierkin och toppstyrningen som råder på ett fartyg. Kan inte förstå hur man kan vända det till att bli en fråga om att värna demokratin när det i själva verket är frågan om demokratins undergång för ett litet land som vårt.
Och jag står kvar här på kajen. Trots alla andra som går ombord. Till exempel de som jag normalt brukar rösta på nuförtiden, vars EU-motstånd mer och mer tonas ner till en valtaktisk fråga och liksom K:et i den forna partibeteckniongen snart kommer att vara ett minne blott.
EU-parlamentet kommer att ha 736 ledamöter. Svenskarna utser 18 av dem, 2,4 procent. Hittills har vi betalt drygt 300 miljarder kronor till EU. Det är enligt mitt sätt att se det som att kasta pengarna i sjön, eller i det mer kända stora svarta EU-hålet.
En EU-parlamentariker får ut minst 145 000 kronor i månaden skattefritt. Många av oss ADHD-kvinnor har sjuk eller A-kasse-ersättning och får ut runt 8000:- i månaden efter skatt. (De flesta LO-kvinnor i produktionen får inte mycket mer de heller) Tills vi blir utförsäkrade. Då får vi inget alls. En tusenlapp extra i månaden skulle vara rena drömmen för oss.
Vidare skulle man kunna lägga pengarna på att dra ned på köerna till de neuropsykologiska utredningarna samt bygga ut behandlingsalternativ som kognitiv terapi m.m. inom landstingssektorn. I nuläget är det nästan bara EU-parlamentariker som har ekonomisk möjlighet att söka sådan hjälp inom den privata sektorn.
Det finns åtskilliga områden och hål som vi skulle kunna stoppa pengarna i, i vårt luggslitna samhälle. Framförallt inom sjukvård/vård, skola, barn-och ungdomsverksamhet. Men det får bli en annan blogg.
Det finns också så mycket mer att säga om EU-valet. Läs t.e.x. Johan Hakelius, kolumnist på Aftonbladet: "Visa EU att du inte vill att de ska bestämma".
Själv ska jag äntligen gå in i mitt hobbyrum. För nu efter att ha lättat mitt hjärta känns det som om friden i själen äntligen börjar infinna sig så sakteligen. För ett tag framöver.
VI hörs. Ta det som ett hot eller ett löfte. Vi lever väl i ett fritt och självständigt land va? Än så länge.
