Jag är en social varelse. Rättare sagt människan är en social varelse. Jag tror till och med att många "enstöringar " är sociala varelser fast vi inte tror det eller kanske inte ens de själva vet om det. Människan är ett flockdjur. Det har med överlevnad att göra, både fysiskt och psykiskt.
Det är bara så innerligt svårt att kombinera behovet av flocken med det andra stora behovet; att få slippa det kaos som oundvikligen följer med när man befinner sig i grupp.
Kaoset i hjärnan som orsakas av ljud och slammer och rörelse och synintryck av alla de slag. För att inte tala om krav och förväntningar på hur man skall uppföra sig.
Det här med koder och så. Som vi kanske inte alltid är så bra på. Ibland har jag undrat om det är något mina föräldrar missat att berätta, det här med att förstå hur man ska bete sig i grupp. Vad man ska göra. Hur man ska säga. Det känns alltid som om jag inte beter mig som förväntas av mig. Ibland vet jag inte ens när det passar sig att skratta. Missar ofta poängen i roliga historier. Ibland finns det inte ens någon poäng, t.e.x. i rasistiska elelr sexistiska s.k. skämt.
Däremot lyckas jag ofta få folk att skratta. Ibland omedvetet. Då kan jag ibland känna mig sårad och försöka lyssna mig till hur skratten låter. Vad det är för sorts skratt, om ni förstår vad jag menar. Är det ett spontant icke-illamenande skratt eller tycker de att jag är totalt knäpp som gör fel saker eller inte förstår hur jag ska bete mig? Kanske glömt bort fast jag redan frågat två, tre gånger redan hur jag skulle göra, är det roligt?
Annars tycker jag om att få människor att skratta. Gör mig kanske till och med lite dummare än vanligt ibland bara för tillfredsställelsen att få höra dem glada, och att lilla JAG som misslyckas med så mycket annat har den förmågan. Gränsen mellan vad som var ett medvetet skämt och vad som verkligen berodde på klantighet eller ren förvirring kan vara hårfin.
Det är inte alltid jag själv uppfattar den. När jag tänker efter var min pappa likadan fast han gick över gränsen ibland, gjorde sig alldeles för dum. Vet egentligen inte säkert vem som var min pappa heller, den dummare av dem eller den som inte var fullt så dum. Ju mer jag funderar, desto mer undrar jag om inte han också var ett bokstavsbarn så gammal han var min älskade lilla pappa.
När jag söker mig till grupper föredrar jag naturligtvis grupper och sammankomster med så mycket struktur som möjligt. Det är ju det ostrukturerade som ofta blir så ångestladdat eftersom koderna är så diffusa. När jag började på Kom Vux till exempel för många år sedan och inte kände mig själv så bra, undrade jag varför jag kunde ställa mig upp inför hela klassen och obehindrat (nåja, någorlunda iallafall) hålla föredrag när jag på rasterna hade svårigheter att umgås med mina klasskamrater på ett naturligt sätt. Och i dagens läge undrar en del människor, hur jag klarar av att stå på en scen och som konfrancier tala i mikrofon till massor av människor. I själva verket njuter jag av att ha folks totala uppmärksamhet , vilket måste vara en slags kompensation för den sociala koden jag tycks sakna under friare former av samvaro. Äntligen vet jag vad jag ska säga och dessutom är folk intresserade av det jag har att säga. Eller slipper i allafall inte undan eftersom jag har mikrofonen.
De tycker också det är konstigt att jag som åker runt på spelmansstämmor och där umgås med ett hundratal människor och kanske mer därtill, inte klarar av en fest med 15-20 personer eller mer. Som jag dessutom jobbar ihop med. Men även om det kan vara tröttsamt för hjärnan med allt liv och rörelse på en spelmansstämma är det ju lättare att stå ut med det eftersom det här är något som jag är intresserad av, något som jag behärskar och älskar. Och med musikens hjälp behövs inga andra koder för umgänge människor emellan.
Det är fantastiskt, ni borde prova själva!
Under det glada 60-70 talet däremot var det riktigt roligt att gå på fest. Till och med för mig. I de kretsar jag rörde mig i hade vi faktiskt ganska strukturerade fester. Säkert fanns det de som hatade dem liksom jag hatar mingelfester. Men jag trivdes som fisken i vattnet med allsång, (mest kampsånger förstås) levande scharader och andra kreativa lekar / tävlingar.
Så tycker jag alla fester skulle vara! Alternativt små intima mysiga fester/middagar med nära vänner, helst 4-8 personer högst inklusive mig själv med make. Helst ska alla kunna delta i ett och samma samtal så det inte blir så rörigt. Problemen förvärras ju ytterligare när man försöker hänga med i 2-3 samtal samtidigt.
Föreningsliv är något som också alltid lockat mig. Där finns nämligen strukturen och dessutom den sociala gemenskapen. Och den goda saken (vad den än må handla om: politik, kultur, solidaritetsarbete, skolan, facket etc.) där man vill lägga sitt engagemang. För det är väl det som utmärker en social varelse, att påverka och att forma samhället i den riktning man önskar. Att min spontanism och mitt känsloliv gör att jag vill lite för mycket, och att bristen på dopaminet (?) påverkar mig så jag tröttnar fort på det mesta jag företar mig är en helt annan sak. Upp som en sol och ned som en pannkaka.
Det är svårt att vara lagom. Det är också svårt att skriva lagom långa bloggar. Pannkakan har legat i stekpannan för länge och samlat på sig för mycket kanske.
Avslutningsvis vill jag bara försöka knyta ihop det här med människan som en social varelse. Att få vara social i den utsträckningen man själv önskar och framförallt mäktar med är den ultimata lösningen. Men jag kan också tänka mig att vissa saker kan man kanske lära sig, träna upp. Min psykolog (det låter så tjusigt; min psykolog men tyvärr är det inte min psykolog längre, i dubbel bemärkelse. Dels ska hon gå i pension, dessutom var hon bara min under utredningstiden) sa att man behöver ju inte mingla, man behöver inte delta vid sådana tillfällen. Men det är inte sant. Dels är man ju ingen eremit. Man deltar som sagt i ett socialt sammanhang. Man har barn, familj, släkt, vänner, grannar. Det går inte att gömma sig hemma varenda gång något händer, jubileum av olika slag och födslar och dödslar. Man kanske sviker sig själv men man kan inte heller svika sina nära och kära för mycket. Det där handlar om en balansgång som man själv får bedöma. Det är ju så med livet, det är inte alltid så lätt. Om man inte väljer eremitlivet förstås, men det är nog få av oss som gjort det.
Dessutom är minglet inte bundet till enbart festsammanhang utan förekommer i lika hög grad i det övriga samhällslivet, inte minst i arbetslivet.
Därför borde mingelkunskap vara ett ämne på skolchemat. Attention skulle också kunna erbjuda kurser i mingel, rollspel och liknande övningar.
Kanske ni har några mingelråd att dela med er? Annars har jag ett par som ni kan träna på till nästa vecka:
1. Plugga in väderkartan en vecka framöver, glöm ej välja rätt ort. Glömmer du det så gör det inte så mycket, desto hetare kan diskussionerna gå.
2. Låna en bok med roliga historier på biblioteket. Glöm ej att lägga boken i kopieringsapparaten. Har du ingen kopieringsapparat läs in historierna på en bandspelare som du kan ta
med dig och spela upp vid lämplig tillfälle. Läs in berättelserna själv, annars väcker du misstankar. (Om du inte äter concerta förstås, då kanske varken kopieringsapparat eller
bandspelare behövs?)
3. Lär dig teckenspråket eller åtminstone teckenkommunikation till exempel på UR sida: Har du problem att komma ihåg tecknena kan du alltid fejka. Kolla upp först bara så inga skol-
alternativt vård-människor är i närheten. Sen är det bara att babbla/teckna på, du behöver inte ens känna till vädret eller kunna någon rolig historia.
Det får nog räcka med övningar för den här gången. Vi måste ju hinna vara ute i vårsolen också.
Men sen när kvällningen kommer. Glöm inte bort att gruppsamvaro framför dataskärmen, till exempel här på ADHD-kvinnor.se är ett annat suveränt sätt att umgås på för oss som känner oss lite annorlunda. Dels märks det inte så väl att vi är annorlunda. Dessutom kan vi vara annorlunda utan att det gör något. Det kan till och med vara en fördel. Bara det inte ersätter det levande livet, utan får vara ett komplement. Ut i solen med er! 