Har sett väldigt mycket på film de här influensadagarna när jag inte orkat göra nåt annat. Eftersom också sonen varit dålig har vi ibland sett filmer ihop. Wallace och Gromit till exempel, den leende lergubben och hans lerhund som ständigt råkar ut för skurkar, tillhör mina favoriter som jag kan se om och om igen. Sonen tycker inte längre de är fullt lika underhållande som han gjorde när han var mindre, det blir väl så, som liten gillar man något och som lite större blir det mest bara töntigt men sen när man blir vuxen vågar man bli barnslig igen. Därför blir det mest jag som sitter och skrattar högt när de jagar skurkar på hissnande färder genom bagerier och i trädgårdsland.
Sen såg vi Batman, den nyaste som tydligen ligger högt på försäljningslistor om jag förstått det rätt. Det började med nåt bankrån. Så långt var jag med. Men sen blev det hela lite luddigt. Vem var Batman, och vilka var alla de andra? Och vad gjorde de? Vad pratade de om? Efter en timme satt jag fortfarande som ett frågetecken 
och undrade när filmen egentligen skulle börja på riktigt, att jag satt kvar berodde på att jag inte ville ge mig, jag försökte nu se vad den här filmen inte handlade om. Och jag har en teori, jag tror den inte handlade om nånting alls. Jag tror filmmakarna helt enkelt har satt ihop scener på måfå, slängt in några repliker som lät farliga och myndiga och lagom rafflande, kryddat med lite vyer från skyskrapor och advokatkontor (tror jag det var) och sen fått ihop en snygg yta som de påstår innehåller en intrig. Jag säger definitivt: det gör den inte. det finns inte skymten av nån intrig. De driver med oss, och så sitter vi där och låtsas förstå för att vi tror att alla andra förstår. Men jag säger bara: Jag fattade inte ett skit! Alltsammans kunde varit på kinesiska och otextat. Nu har jag visserligen svårt för röriga intriger och snabba scenbyten, men det här... Nej, tro bara inte att jag går på det. Mig lurar ni inte.
För några år sen hade jag trott jag var en smula dum som inte förstår handlingen i en bästsäljande Batman-film. Numera skiter jag fullständigt i det. Kanske är det mina bokstäver som gör att jag hänger upp mig på detaljer och att jag måste förstå minsta ögonbrynshöjning i en film för att kunna hänga med i den, vem vet, men jag bryr mig inte. Jag tycker det känns befriande att sitta och känna sig korkad och dum i skallen ett tag. Ungefär som att låta bli att städa och plocka undan på nån vecka. att bejaka sin ADHD och istället göra tokroliga saker som man är bra på.
Förstår du nåt? sa jag till sonen. Nej, sa han. Men det är bra ändå. Jaha, vadå av det? undrade jag. Tja, det vet jag inte, sa han. Och tillade efter en stund: Är det inte dags att gå ut med hunden nu tror du?
Och så har jag alltså sett Riket, 
Lars von Triers tokroliga skräcksåpa, eller vad man ska kalla den, där Järegård står och skriker Danskjävlar på taket i slutet av varje avsnitt. Nu har jag sett hela första delen, allstå avsnitt 1-4. Och egentligen är alltsammans så tokigt att man borde stänga av och bara sucka och säga Vilket skräp! Men det gör man inte. Tvärtom. Jag har suttit helfokuserad och sugit in varenda scen. Och det är roligt och ruggigt och otäckt och bara sååååå spännande och helt vansinningt. Det är mer overkligt än det overkligaste, men ändå känns det realistiskt och trovärdigt in i minsta detalj. Så fort ett avsnitt varit slut har jag kastat mig över nästa. Nu har jag fyra långa härliga avsnitt kvar, och jag vågar knappt börja se dem för det känns som med böcker man inte vill ska ta slut. Jag vill ha kvar dem, ändå ska jag nog se första avsnittet av Riket 2 ikväll, tror jag, kan nog inte låta bli.
Det mest fantastiska med Riket är just att man faktiskt sitter där och tror på alltsammans trots att det är nåt så vansinnigt huvudlöst som en kombinerad spökhistoria-buskis-thriller-fars-såpa. Man köper helt enkelt alltsammans utan en enda invändning. Är det det som är Triers storhet? Att så övertygande kunna gestalta nåt som rimligtvis inte borde vara möjligt att getsalta utan att hamna i kalkon-facket. Han verkar för övrigt platsa i gänget med oss som har bokstavskombinationer, tycker jag - mobbad, utfrysen och utan kompisar som barn, och sedan i skolan så misslyckad att han blev utkastad, om man nu ska tro på sånt som skrivs. Och nu hyllad, och detta eftersom han vågat gå sin egen tokiga väg. Ja, inte vet jag, men jag tycker det låter misstänkt.
Inte för att jag vill jämföra mig med nåt filmskapargeni, men ändå kommer jag att tänka på min egen vägran att följa flocken när jag gick i skolan. Andra året på gymnasiet blev jag stoppad i trappan av min mycket ordentliga, gammaldags och rakryggade svensklärare. Jag måste bara säga att det var en fantastisk uppsats du har skrivit, utbrast hon (hon som aldrig sa nåt uppmuntrande, särskilt inte till mig). Ja, jag har inte läst nåt liknande, fortsatte hon, den var så bra! Och jag stod där och kände mig för en gångs skull en smula stolt. Men sen fortsatte hon: Men jag kan givetvis inte godkänna den, det förstår du väl, för det var ju inte så ni skulle skriva, du har gått alldeles för långt utanför gränserna beträffande både form och innehåll.
Jaha.
Och på den vägen fortsatte det och är fortfarande. 
