Igår ringde min mamma 36 gånger. Nej, jag skojar inte. I förrgår ringde hon 22 gånger och idag 11. Min mamma är 80 och känner sig ensam. Hon är också envis och vägrar ta den hjälp som finns. Hon sitter hellre ensam och har tråkigt. Hon litar inte på andra människor.

Problemet när hon ringer är att hon inte minns att hon ringde för bara fem minuter sen. ”Hej, vad roligt att prata med dig”, säger hon och har tydligen helt glömt att hon sa exakt samma sak alldeles nyss. En gång ringde hon och sa ”Vad kul att du ringer” – fast som sagt, det var hon som hade ringt.

Det är inte roligt när man får 36 samtal på en dag. Även om man givetvis varken kan eller orkar lyfta på luren varenda gång. Det är jobbigt för alla, men för en med bokstavsdiagnos är det tortyr. Just igår hade jag heller inte möjlighet att stänga av telefonen, att bara ilsket dra ut jacket. Så jag fick sitta där och lyssna på signalerna när jag inte svarade, och lyssna på min mamma när jag svarade. Att prata med henne går inte, för hon kan inte lyssna, hon har redan innan bestämt sig för vad jag ska säga och då hör hon bara just det, även om jag säger något helt annat. Så jag kan lika gärna vara tyst. Eller låta bli att svara. Hon glömmer ändå om hon har pratat med mig eller inte, och om jag pepekar för henne att det nu är sjuttonde gången hon ringer idag utbrister hon bara förvånat: ”Vad säger du? Jag har inte ringt förut idag.”

Min mamma är egentligen alldeles för sjuk för att bo ensam hemma, men hon är för frisk för att hon ska kunna tvingas till vård. Och hon är för sjuk för att förstå att hon borde ta emot den hjälp som jag och andra kan ordna åt henne, om hon bara ville. Hon tror själv att hon är för frisk för att behöva hjälp.

Jag tror inte min mamma har ADHD eller nåt annat liknande funktionshinder. Det har hon alltid varit alldeles för ordentlig för. När jag berättade för henne att jag som vuxen har fått veta att jag har ADHD sa hon bara ”Jaså, vem kan du ha ärvt det av?” Och så började hon prata om nåt annat.

Jag kan inget mer göra för henne än det jag försökt att göra, skaffa den hjälp hon behöver. Den nekar hon till. Men min ADHD-hjärna orkar inte stressa mer, den måste ha rutiner för att jag ska kunna fungera. Den som har fullt upp med att få vardagen att gå ihop, att diska, laga mat och hålla i alla fall lite ordning, klarar inte en telefon som hela tiden ringer. Därför lyfter jag inte luren mer än någon enstaka gång per dag, och säger hej helt hastigt. Bara för att man är kvinna är man inte nödvändigtvis omhändertagande och gullig, den rollen kan jag lätt vara utan.

Visst är det synd om min mamma, men när jag ser röran omkring mig och lyckas spilla både kaffe och gurkspad på golvet redan innan frukost, när jag glömmer vad klockan är, inte hittar nycklarna, inte hittar badkläderna som ska med sonen till skolan, och står där med andan i halsen på morgonen och undrar varför allt omkring mig hela tiden får fötter och försvinner, och när jag känner hur jag ständigt gör allt fem gånger långsammare än alla andra, för att jag är så fumlig, då tycker jag synd om mig själv också. Och nästa gång telefonen ringer slänger jag den i golvet.  Låt mig vara! Jag har rätt att vara lat och slarvig, jag är en ADHD-kvinna med rätt att slippa stressa.