Jag vet inte mycket om andra personeers relationer till sin mamma det är ofta knepiga i mina ögon. Antingen för nära (man är inte kompis med sin mamma i mina ögon) eller tar man totalt avstånd för att man inte kan förlåta någon oförätt. Jag kan inte bedömma eller dömma över dessa personers val. Jag har gjort mina egna. Jag har alltid beundrat min mamma även om jag inte tyckt att hon gjort allt rätt. Vare sig som mamma eller i övrigt mot sina medmänniskor. Men det har inte jag heller. Men närjag bad mamma om hjälp så fanns hon där. Med min diagnos i handen undrar jag om jag lärt mig läsa ordentligt och där igenom utvecklat min intelligens och min kunskap till min nuvarande nivå om inte hon lärt mig. I skolan lärda jag mig inte mycket det var för mycket som hände runt omkring. Min mamma har alltid trott mig om samma IQ som mina syskon trots att mina betyg inte nådde dit där deras låg. Hon såg alltid nåt gott i mig även när jag flippade fullständigt och hon var tvungen att tillrättavisa mig. Men nu är det inte så längre.
Mamma är sedan flera år senil hon har fått upprepade små proppar eller hjärnblödningar som sakta förändrat hennes hjärna. Det är två år sedan minst som hon svarade när jag frågade henne om nåt. Hon har inte gått på 5 år snart och jag vet aldrig när jag kommer dit om hon känner igen mig eller bara ler ändå. Eller visst vet jag att hon känner igen mig, visst vet jag att hon lyssnar när jag berättar vad alla hennes barnbarn sysslar med och visst känner hon det mjuka när jag tar min katt och lägger hennes hand om kisen. Men allt jag får tillbaka är en blick och i bästa fall ett leende. Jag är GodMan åt min mamma det betyder att jag betalar hennes räkningar förväntas svara på hennes brev från myndigheter och se till att hon har det bra. En omöjlig uppgift när man inte får några svar, jag får gå på instinkt. Fundera på hur hon hade gjort när hon var frisk vad som är mest mamma.
Jag och mina syskon turas om att antingen ringa eller besöka henne, denna helgen ska min syster ringa såg jag i schemat och jag dras med mycket kluvna och svåra känslor inför lättnaden att inte behöva åka denna helgen och samvetet som säger att man kan inte ge för mycket.
Men min mamma har det bra, på hennes boende så är det i stort sett samma personal som för snart 5 år sedan när mamma fick platsen. Hon har samma kontaktperson som handlar privata saker, ser till att håret blir klippt och naglarna skötta. Utan denna underbar personal på Björken 1 så hade mitt samvete över att inte kunna ge tillbaka omvårdnad till min mamma aldrig stillats. Tack för all tid ni lägger ner och all omvårdnad alla de gamla hos er får. För mig är ni hjältar och varje gång jag kliver in och hör era vänliga stämmor tilltala de månag gånger besvärliga gamla så blir jag in i hjärtat lättad att ni finns.
Det finns inga lagar om att man får minska sin arbetstid elller anpassa sina tider för att ta hand om sin mamma eller pappa. Man kan få ekonomsik ersättning men har ingen rätt till tjänstledigt från jobbet mer än om de är döende eller svårt sjuka (och då pratar vi om 60 dagar inte per år utan i varje människas liv). Så visst är att vårda mamma en kvinnofälla i karriären men precis som att ta hand om sina barn så finns det inget alternativ klart att jag besöker min mamma så ofta jag hinner. För att få det där leendet
